Jag som driver kenneln heter Malin Öberg men jag gör det med stort stöd av min sambo Peter Nilsson som numera är pensionerad hovslagare. Jag själv jobbar fortfarande 80% , främst som narkossköterska på Hallands djursjukhus och dess filialer. Jag brukar ta ut komptid & semester i samband med parning, valpning och valpkullar men är glad att Peter stöttar så mycket som han gör. Det tar tid och kraft att ha valpar men det är ju också väldigt tillfredsställande att se friska fina valpar växa upp och hitta sina nya hem hos längtande valpköpare.
Vi bor på en lantgård strax utanför Halmstad på Västkusten dit vi flyttade för snart 30 år sedan ihop med våra barn, två söner som numera är utflugna. I början hade vi hästar men numera har vi en liten flock kor istället av rasen Bohuskulla. Dessutom har vi höns för trivselns skull samt två katter. Sen har vi naturligtvis ett gäng av vår favoritras Västgötaspets! Ni kan läsa mer om våra tjejer under fliken Våra Hundar. Innan vi flyttade till Västkusten hade vi inga rashundar utan vi har haft flera blandraser med bl.a. bordercollie och kelpie-inslag. Jag har alltid uppskattat vallhundars temperament och deras flockkänsla och följsamhet men tyckte renrasiga hundar av dessa raser kanske var lite för intensiva och arbetskrävande.
I jobbet snubblande jag över en 17-årig västgötaspets och dess ålderstigne husse och efter det var jag fast. Min nästa hund skulle vara en Västgötaspets! Vår första västgötaspets skaffade vi år 2000 från Ella Bjädesjö på Viskans kennel i Veddige. Viskans Mia (eller Wilma som hon kallades) var en underbart snäll familjehund och blev hela 16,5 år gammal.
Tyvärr fick hon inga avkommor, jag försökte para henne ett flertal gånger men antingen gick hon tom eller fick dödfödda eller svaga valpar som inte klarade sig. I samband med detta gav jag nästan upp min tänkta uppfödarbana, då dessa motgångar var jättejobbiga för både mig och min familj. Först gick man och väntade och väntade och drömde om en frisk gullig valpkull och när den väl kom och valparna bara dog och vi och barnen grät floder så ifrågasatte man om det verkligen var värt att hålla på med avel. MEN skam den som ger sig. År 2013 köpte vi vår andra västgöte, Sänningegårdens Omega Vaniljdröm från erfarna Bitte Sjöö-Svensson i Tranås, och sen dess har Bitte på Sänningegårdens kennel varit en mycket god vän som stöttat mig och funnits som ett bollplank åt mig som relativt ny i rasen. Med ”Mega” som hon kallas så fick min uppfödardröm en raketstart med två efterföljande kullar på 11 samt 13 valpar, närapå rekord för rasen då snittet ligger på c:a 4 valpar. Då jag sparat avkommor efter henne och även barnbarn så har min egna tiklinje på Hultahäxans sakta men säkert vuxit fram och består idag av 4 individer där två numera är pensionerade och två används eller planeras användas i avel.
Jag har också givit bort en äldre färdigavlad tik till en väninna och innehar avelsrätten på en ung tik som ännu ej haft någon kull. Min avel har sin tyngdpunkt på hälsan i rasen, jag strävar efter friska tikar som valpar naturligt och får friska livskraftiga avkommor, kanske inte så konstigt då jag nästan bedrivit hela mitt yrkesverksamma liv inom djursjukvården. Jag höftledsröntgar och ögonlyser alla mina tänkta avelsdjur. Jag utför BPH (mentaltest) på samtliga hundar och genomför även vallanlagstest och exteriörbeskrivningar och förespråkar naturligtvis mina valpköpare att göra detsamma. Tyvärr hinner jag inte tävla i alla grenar som västgötar numera visar framfötterna i men jag är regelbundet aktiv med alla mina hundar och har provat på de flesta grenar såsom agility, nosework, rallylydnad och viltspår. Jag åker på enstaka utställningar men det är inte min största hobby. Jag har kanske inte de allra vackraste individerna som hamnar först på prispallen men jag strävar naturligtvis efter en rastypisk och därmed funktionell hund. Jag är aktiv i rasklubben SKV och har suttit med i styrelsen men numera viger jag min tid åt avelskommittén.
